Han gräver djupt i sinnets smutsigaste drivor
fläckade och sjukliga minnen vänds nakna upp
mellan fingrarna tränger stinkande skam fram

Gulnade tänder flinar åt yrvakna besvikelser
variga ögon stirrar lystet på svikna förtroenden

En krum rygg med vidriga utväxter täckta av blod
seniga armar; hemligheter hårt tryckta mot bröstet
grävaren finner mer av min växande rädsla
min litenhet, mina förluster, min svaghet

Drömförmörkelsens stund är inne
jag kastar av mig tidens förhärdade skal
låter mig förlösas av skräckens barnmorska

Tårarna renar mitt svärtade sinne
gör mig vit inför den sista morgonen;
på knä framför den obarmhärtige domaren,
slutligen redo att möta mig själv.