till tonernas ohöljda förtjusning

blottar du min upprymdhet

när du höjer min hakspets

till betraktelsens bästa synvinkel

och du förlorar dig i min blick

drunkar i irisens havsfärger

som om du inte fick

nog

men jag avvaktar

tills känslan förhöjts

till det ofattbara

och ingen återvändo längre finns

dessa skimrande tillfällen

när tiden kvarstår

fastän den hejdat sig en smula

och ingenting annat är

än vi

© Birgitta Wäppling, 19 januari 2008