Jag får en så konstig känsla.
En känsla jag inte själv kan styra över.
Den tar över min kropp, tar över mig.

Det känns som om jag står i ett rum.
Ett svart och mörkt rum.
Och runt om mig är det väggar
Över mig är det ett tak
och under mig ett golv.

Det finns inga fönster, inget ljus.
Ingen dörr, ingen utväg.
jag är instängd. med mig själv.
Helt ensam, och rädd.

Det ända jag vill ha är en utväg,
och ett ljus, ett enda litet hopp för mig
att finna min väg.
min väg, ut.

Mina kinder är fulla av tårar som sakta rinner
ner från min sårbara kind.
De rinner och rinner tills jag inte har några tårar kvar att fälla.
Jag sätter mig ner på det kalla mörka golvet.
Börjar klösa med mina små händer mot den hårda betongen.

Jag vill ut, bort från detta rum.
Jag slutar inte gräva, slutar inte skrika.
Tillslut har jag grävt färdigt och har funnit en labyrint
under detta golv.
Jag går ner i labyrinten och försöker finna en väg.

Jag måste komma in på rätt väg för att överleva,
för att komma bort från detta helvete.
Tillslut finner jag det.
Jag ser ett ljus.

För det finns ett ljus i alla mörker;