\" Det var en tidig morgon. Jag stod och kollade ut genom mitt fönster på andra våning. Solen var precis på väg upp och daggen låg som ett täcke på den gröna gräsmattan. Det kändes som om jag bara ville krypa under det där täcket, täcket av dagg. Och försvinna för alltid.

Just i den stunden flög fåglarna förbi och bildade ett v på den vackra himlen. Jag tänkte genast på vedervärdig. Och att det verkligen är så jag känner mig. Dag in och dag ut.

En tår rann sakta ner för min sårbara kind. Och jag blundade och kände smaken av salt när en tår föll mot mina varma läppar.

Jag ställde mig framför min spegel och kollade på min kropp. Mina stora bröst, min mage, mina lår.
Jag började att sminka på lager efter lager med smink. Mina rosenröda kinder skapade av tårarna skulle inte få synas. För jag gråter väll aldrig? Eller hur var det?
När jag ändå stod där och sminkade mig passade jag på att sminka på ett falskt leende också.

Jag knäppte bh;n och tog på mig mina röda spetstrosor. Jag letade igenom hela min garderob efter något kort, och snyggt. Det är ju så man ska se ut nu för tiden. För att bli accepterad, för att bli sedd.