Man sätter sig här när man inte bättre vet,
och när livet känns som en stor hemlighet.
När man inte vet var människor står, och hur man
själv egentligen mår.
När livet bara känns allmänt kallt så känns det som
man lika gärna kan offra allt.
Man tror man kan lita på vissa och säger allt.
Men så slutar det med att man blir sur som salt.
Att alla bara sviker tills man står kvar själv och skiker.
Man trodde att alla fanns där och det känndes lika
bra som om man var kär.
Man offrar och ger men alla bara sviker mer.
Jag önskar att någon nu kunde bära min tyngdlösa
kropp, och att någon kan ha lite hopp.
För jag har snart inte mycket mer kvar.
Jag vill kunna ha någon att lita på och kunna prata med om allt.
Men du verkar inte förstå, så jag släpper snart taget och börjar gå.
De slutar väll med att man inser vilka som verkligen förstår
och bryr sig hur man mår,
men just nu vet jag ingenting alls, vill bara ha två armar om min svaga hals.

/M.