" det var extra mörkt just den kvällen. Det regnade och åskade.
Du höll mig hårt i min hand medans vi gick, och just den stunden kände jag mig tryggare än någonsin.
Blixten kunde få slå ner i mig, för jag vet att jag hade överlevt. Precis där, då, med min hand i din.
Det var mörkt när vi kom in, och du höll fortfarande hårt i min hand.
Du visade mig runt, och jag kände redan då att de kändes som hemma.
Jag trivdes där, med dig.

En trappa ner, och rummet till vänster. Det lär jag aldrig glömma.
Jag, i trosor och en stor svart tröja. Och du i dina kalsonger. med en bar varm överkropp.

Vi låg där tätt intill varandra och pratade om allt och inget. Det som jag och du är så otroligt bra på.
Jag är så glad att jag alltid har dig vid min sida, så glad att du lyssnar och förstår. Du kommer nog aldrig riktigt förstå hur mycket du egentligen betyder för mig.

Jag hade mitt öra mot ditt bröst och jag hörde ditt hjärta slå. Det hjärtat jag vill ska slå för alltid. För varje minut som gick så närmade vi oss varandra mer och mer. Vi glömmde allt som var runt om oss, vi glömde alla andra och världen.
För just den stunden så var det bara jag och du som existerade. Och det var det som var så himla underbart!
Vi öppnade våra hjärtan, våra sinnen och lät våra kroppar få bilda kärlek, förbjuden kärlek.
Jag vet inte varför, men kanske är det därför.

Du låg och kollade på mig med dina gyllen bruna ögon som lyste upp hela mörkret. Och jag följde din blick och varje rörelse du gjorde.
Jag önskade att den stunden aldrig skulle försvinna, aldrig skulle ta slut.
Du smekte mig ömt med din varma hand och log, som om jag var det vackraste dina ögon någonsin hade skådat.
Din mun skapade de tre vackraste orden på denna jord.
Jag älskar dig,
Mina läppar röde dina, dina läppar rörde mina.

Du lutade dig över mig, och höll din hand mot mitt bröst.
Vi kysstes, och det kändes som om hela världen snurrade.
Det var bara du och jag.

Det förändrades mycket den natten, den stunden och i det rummet.
En förändring jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera.
Det är så otroligt svårt. Som om en film spelas upp i mitt huvud, varje dag.
Jag vet inte om det är en drama eller en rysare.
Jag önskar jag kunde förklara för dig hur jag känner. Men problemet är att jag inte själv vet det.
Det är så mycket jag vill och så mycket jag inte kan.
Jag vet inte heller varför det är så. Jag borde lyssna till mitt hjärta.
Men just nu känns det inte som om jag har något sådant.
Att jag bara är kall..och tom.
Jag vill inte förlora så mycket, som jag har nu!
Vill inte att allt bara ska försvinna. Det är nog det jag är så rädd för.
Att allt ska försvinna, och att det sker en förändring.
Men i själva verket vet jag att det är viktigt med förändringar i livet.
Men, vart går gränsen för förändringar? Hur mycket får förändras?
Och hur mycket är man berädd att ge?
Det är många frågor som jag aldrig verkar få svar på...
Men jag vet att just den stunden, med dig! är något jag aldrig kommer att glömma.