Hur lyckans vingar
fladdrade till och föll

sakta
sakta
sakta

alltjämt bland molnen
nu slagna mot marken

tiden krävde inga svar
det var inte det
det var du...

vilsen i en främmande stad
förlorad i gator av du

blicken som fick mig ur balans
rösten som smekte mig i natten

trodde så det var vi två
så fel jag kunde ha

nu vandrar jag i sorg,
men i mod, för det du gav
och för det du tog

jag kommer sakna den där stunden
av lycka som inte existerar utan två
själars band

jag kanske ska leta upp någon ny,
som älskar mig utan rädsla utan
ångesten av att vilja fly

men jag är inte då och inte
heller nu, jag är bortanför ridån
dit du ännu inte når

alltjämt står jag här, förundrad
var det så att jag blundade
eller för att jag inte ville se

men jag är inte mindre jag
för att du sågat mig itu
jag är bara lite lost

du säger, du älskar mig
men inte förmår mer än så

inget liv som räcker till
all tid som går till spill

hur omvärderar man
när man förlorat men ändå äger allt

inte tiden av nu
inte tiden av då

jag försöker andas mellan tomrummet
som du lämnade när du dig begav

övergav du mig
eller ditt eget jag
förlorad i mig

du sa du var sann
sanningen av vad

den sökandes sigill
hur irrar du inte i natten
söker efter något som inte
räcker till

på en övergiven perrong
mellan sanning och konsekvens
gick du in i dimman
såg du gick förlorad där i nattens sken

frågan är väntar jag...