En natt för ett år sedan, gick jag till sängs plågad, trött och djupt grubblande -
likt en modlös man som idogt hade skänkt sitt hjärta åt Kärlekens nåd eller välgärning.
Jag förtärdes intensivt, av ett liv i klagan och tårar, eftertraktandes en älskvärd gåva, vilken förföljde mig. Förutan denna gåva, var ingenting tillräckligt.

Aldrig har en älskares kropp plågats så svårt av sorg.
Mitt sörjande hjärta brann starkt av begärets iver.
Där fanns ingen kraft som kunde förvärra eller göra plågan mer smärtsam.
Vad önskar du att jag ska förtälja dig?
Oavsett skulle det ej vara trovärdigt. - kärleksfull fiendskap eller hatkärlek…

Likt ett bitterljuvt slag i smakfull förödelse eller en tillfredställande sorg i ett olyckigt gott är detta brinnande begär.
Ett slags vilande mitt i arbetet, undan stormen, men där stridighet och ett djupt brinnande hjärta försöker gå vidare.
Utan öppna sår - men på samma gång öppet och stängt för insyn.
Därför vet jag inte vad det ska bli av mig.

Jag visste inte vad som skulle bli av mig, då, den natten som jag talat om.
Jag var så förvirrad och närmade mig utmattningens gräns - halvvägs i fantasi och halvsovandes i drömmar. Oavsett om det var en vision eller en dröm, så verkade det på mig som om, och det säger jag utan att ljuga, att Kärleken tog
mitt hjärta från kroppen och lämnade över det till Lustan, vilken i sin tur sålunda talade:

”Om den vackra Nåden alls du önskar få, må du uppfylla din plikt genom att slåss för henne i strid.
På så vis kanske du besegrar Oenigheten, den vilket mycket felaktigt mot alla kärlekspar bevakar fortet där den vackra Nåden uthärdar att var bunden vid två bojor – Skam och Rädsla.\"

\"Följ mig och du ska bli hedrad”, sade Lustan och försvann…
Mitt hjärta försvann då genast med honom.