Det luktade gammalt, sterilt och tråkigt. Den lille pojken gick med långsamma, hasande steg genom en avlång korridor. Tyst, för att inte väcka någon sovande formade hans läppar ord. Ett, två, tre och fyra. Vid den femte dörren stannade han, drog ett djupt andetag och andades ut. Fem gånger upprepade han processen, men han var fortfarande spänd som en stålfjäder. De hade aldrig setts förut, hur skulle han vara, hur skulle hans... Han tvingade sig själv att sluta tänka på det viset. Allting skulle gå bra, han skulle leva utan rädslan här. Han skulle få svar på sina frågor. Försiktigt flyttade han den tunga väskan han bar från vänstra till högra handen. Han fixerade handtaget med blicken och bestämde sig. Det var dags att ta steget över avgrunden, det var dags att hälsa på farfar.
    Han knackade tre gånger, varken hårt eller löst. En röst mumlade något från andra sidan och man kunde höra ljudet av en person i filttofflor som gick mot dörren. Med endast ett svagt gnisslande trycktes handtaget ner och dörren svängde utåt. Pojken klev in och stängde dörren bakom sig. Helt utan att tänka sig för gick han fram och gav mannen en kram, hans lilla gängliga kropp nådde den gamle utan problem till axeln. Lika snabbt som ögonblicket av närhet hade uppstått, lika snabbt försvann det. Förvånade av sin egen ömhet i det annars så kalla, digitala, universum de levde i tog de varsitt steg tillbaka för att granska varandra. De bådas ögon vidgades av förvåning, trots att det var en generation mellan dem var de så lika att de kunnat tas för tvillingar. De enda som separerade dem var tre hundra års vishet.