Ljuset böjs på vägen mot dina ögon
som av en himlakropps gravitation
och jag står försvarslös inför kärleken
den sliter min själ i bitar, fyller mig

I en värld som förnekar dessa ting
vandrar vi tillsammans utanför tiden
bortom rymd; långt bortom förnuft
på den plats där avstånd betyder sorg

Energier slingrar sig ömt runt våra hjälpare
lysande pelare av kraft förvisar all tvekan
men det är i mörkret vi hemlighetsfullt vistas
förälskelsen speglas för högt mot nattens valv

Det går inte att stanna kvar på denna plats
när skapelsen vänder sin eviga blick mot oss
tidlösheten upphör i en utandning av tomhet
en vind som löser våra fingrars mjuka grepp

I en omfamnings flämtande död brister vi
faller vi