Hon satt i mitt lilla, mörka rum, på den gamla madrassen som jag använt som säng så länge. Hon såg sig lite försynt omkring, med något (kanske omedvetet) rynkad näsa. När jag studerat henne några sekunder fylldes jag plötsligt med sådan ilska och hat över att hon bara satt och totalt dömde ut mig och mitt liv att jag varr tvungen att knyta händerna hårt. Snart skulle hon väl resa sig, på det lite nonchalanta men ändå eleganta sätt hon rörde sig annars, och rusa ut och aldrig vilja höra av mig igen.

Skärp dig nu, sa jag till mig själv. Hon skulle väl inte kunna göra så, din egen, underbara lilla dotter? Svaret var att jag inte hade en aning, inte en enda jävla aning. Jag såg på henne. Noggrannt. Jag ville liksom ta igen alla förlorade års tittande. Hon måste varit en av Guds vackraste skapelser, så olik den pyttelilla runda bebisen, med persikofärgad hud, som jag kunde hålla i ena handen för mer än tjugo år sedan. Den främmande, långa varelsen, med olivhy, tjockt gyllene hår och lugna blå ögon (de kunde varit mina egna) såg ut som en ängel i mina ögon. Det var nästan ofattbart att jag missat hela förvandlingen från baby till vuxen kvinna.

När jag för tjugotre år sedan träffade Charlotte var jag ung och dum, eller rättare sagt; tjugofem och helt befriad från allt vad allmänintelligens, planering och ansvar hette. Charlotte däremot var sjutton, läste natur/natur på gymnasiet och hade gått ut grundskolan med stort A i alla ämnen. Hon hade en detaljerad plan för hela sitt livsförlopp, och hon hade t o m döpt sina framtida barn. Som vanligt dras väl motsatser dras till varandra, för på en lite för vild fest (varken den eller dess efterverkningar ingick i Charlottes anteckningar om sitt perfekta liv) så fick vi syn på varandra, blixtförälskelse och trekvarts år senare föddes ännu ett "sprucken kondom"-barn. Charlottes djupt katolska föräldrar fick oss att glömma abort innan det ens kommit på tal, men vi fullkomligt vägrade att expressgifta oss. Okej att vi faktiskt på något sätt var kära just då (jag flyttade faktiskt in hos Charlotte under graviditeten) men giftermål var inte att tänka på. Jag höll på att bli galen i familjen de Fleures hus, med Charlottes mor som ständigt mumlade om Guds vilja som var oförutsägbar och hennes fars tydliga försök att dölja hatet han kände över mig och att jag befann mig i hans hus så pass länge. Jag stod ut ett halvår. Sedan höll jag och Charlotte kontakt via telefon, och jag var med vid förlossningen. Jag fick hålla min dotter en gång innan jag var tvungen att gå, och sedan dess hade jag aldrig hört av Charlotte. Jag hade skickat ett kort med ettusen kronor varje år på min dotters födelsedag. En del hade kommit i retur och jag hade inte fått något svar på de restrerande. Och nu hade min dotter frivilligt sökt upp mig, jag som nästan trott att hon aldrig funnits.

- Mamma var inte glad över det här, sa hon försiktigt. Jag ryckte på axlarna. Under alla år som gått hade jag slutat fundera över hur Charlotte hade det nu, och jag var inte ett dugg intresserad av vad hon tyckte och tänkte.

- Mormor höll på att få en stroke, fortsatte hon och fnissade till, busigt men lite bittert.

- Jag förstod nästan det, din mormor tyckte aldrig om mig, muttrade jag. Hennes skratt upphörde plötsligt, och hon såg istället konstigt på mig.

- På tal om att inte tycka om, hur kommer det sig att du aldrig ens försökt ta kontakt med din dotter eller din dotters mor? Tjugo år har gått, du kan inte säga att du bara inte haft tid. Hennes vackra röst dröp av sarkasm och ilska. Ändå var den helt lugn, nästan nonchalant. Jag fick inte fram ett ljud. Hon kunde få samma djävulsliknande utseende som hennes mormor fick när jag gjort något jag inte borde i deras fina hem.

- Jag vet in... sa jag, men hon avbröt mig. Med fortfarande bibehållet lugn avbröt hon mig.

- Du vet inte. Nej, det förstås, för då skulle du väl ialla fall hört av dig en gång under tjugotre år, om så endast för att höra om din dotter fortfarande levde? Men du verkar ju ha haft fullt upp med... vad du nu hållit på med, sa hon och såg sig omkring i rummet igen, som för att hitta en ledtråd till vad jag pysslat med.

- Jag har faktiskt både jobb och lägenhet, försökte jag, men hon var lika rapp i käften som Charlottes far, om än med upphöjt lugn.

- Jaha, du menar svartarbetet som nattstädare på Ica här runt hörnet? Och det här urgnagda råtthålet vi befinner oss i nu? Hon slog ut med handen. Jag stirrade trotsigt på henne, jag hade redan sett de otapetserade väggarna, maskhålen och den flagnande, grå färgen i taket varje dag i halva mitt liv.

Hur mycket bättre har du det då?! ville jag skrika åt henne, jag ville få henne att reagera, inte bara sitta som en nyhetsuppläsare och berätta fakta som egentligen inte alls rörde henne i ryggen. Men nu ville jag inte förlora henne igen.

En suck undslapp henne, och hon reste sig.

- Jag ska nog gå, jag vet inte varför jag kom hit alls, det kanske var ett misstag? sa hon dämpat. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag hummade lite obestämbart och gick efter henne ut i det jag kallade hall men som andra människor skulle kallat skrubb. Bara en av oss fick plats där samtidigt, så jag stod kvar i dörrhålet till sovrummet och såg på när hon drog på sig kappan efter att diskret ha luktat lite på den först.

- Vill du... kanske gå med mig ut? frågade hon skyggt, som om hon egentligen ville stanna kvar, men var för stolt för att be att få komma in igen. Jag skulle precis börja skruva på mig när jag insåg att detta kanske var sista gången jag såg mitt enda barn, så jag sträckte mig efter jackan. Var det ett litet leende som bara för en sekund hade lekt i hennes mungipa? Nej, det var det nog inte.

Jag gick efter henne ut i den tidiga sommarkvällen, det var fortfarande ljust, men det hade blivit så pass svalt att man inte ville gå utan en tröja eller tunn jacka. Vi gick långsamt tysta bredvid varandra. Jag ville inte bryta tystnaden genom att överge henne och gå hem igen, så jag fortsatte bredvid ängeln som till hälften borde vara en kopia av mig. Hon var så främmande, en vacker blomma i en förfallen rabatt med ogräs, där hon gick (med mig!) i stadens slumkvarter. Hon hörde inte hemma där, det såg vem som helst, och ändå verkade hon inte märka det själv. Hon bara gick där, tyst.

Vi gick i flera timmar, i total tystnad, men vi umgicks ändå. På något sätt lärde jag ändå känna henne. När vi kom fram till ängen var det som att vi alltid varit tillsammans. Hon var fem år framför mina ögon, det var Charlotte som gick vid min sida och vår dotter som sprang framför oss på vägen.

- Titta, pappa, titta, en vit sten!

Min dotter höll upp den i sina små händer och jag föll på knä för att studera den ordentligt.

- Den var mycket vacker, höll jag med, men hon hade inte tid att lyssna.

- Mamma, när är vi framme? Hon log med hela munnen, tre gluggar från tappade tänder syntes tydligt men det gjorde henne bara ännu sötare.

- Precis när vi vill, svarade min fru och skrattade.

- Då vill jag vara framme nu! sa min dotter och satte sig i gräset.

- Jag vill vara framme nu, sa min riktiga flicka och bröt tystnaden. Jag såg på klockan och upptäckte att den var över midnatt, himlen var ljus som om dagen fortfarande arbetade av sitt varv och jag skulle varit på jobbet för två timmar sen.

- Strunta i dem, sa hon som om hon kunde läsa mina tankar. De klarar sig utan dig inatt.

Hon tog tag i min arm.

- Nu springer vi, uppmanade hon, med glädje i rösten, och anspelade på ängen som bredde ut sig framför oss. Jag drog mig ur hennes grepp. Jag kunde inte springa, jag hade glömt hur man gjorde. Hon suckade, släppte mig och dansade iväg över blommorna.

- Du behöver inte springa pappa, du kan flyga! skrattade hon, snubblade till och föll. Hon var snabbt uppe igen, med gräsfläckar på kappan och ett stort leende i ansiktet. Vadan denna personlighetsförändring? Från sval och nonchalant, till en femåring med bubblande glädje. Mina mungipor levde av sig själva, de drogs uppåt i ett leende, och innan jag visste ordet av sprang jag ut på ängen. Sprang? Jag menar flög. Jag flög på vingar av lycka och glas.

- Pappa, pappa, du flyyyyger, ropade flickan under mig, och Charlotte log medan hon försökte springa ikapp vår femåriga dotter, men Angel var för snabb för henne.