Allt är förbi,
som tärt, skurit och bränt.
Nu är jag fri,
på något vidunderligt sätt.

Alla finns där,
som jag trodde var förlorade
Och alla är
än lika betryggande.

Jag har rest mig
ur aska, ifrån lida
Jag har förkastat,
varje egg jag tänkt smida.

Mörkret har vänt,
det skiner i min själ.
Och svärtan jag kännt,
har äntligen tagit mig farväl.