Det var på Rue Madeleine för länge sen
Du jobba’ med Guerlain, Vogue och Elle
Du hade stage-pass till hela jorden
Var Davy med Bowie, friend med Andy
men inte köpt hans Marilyn eller Mao
Du var smidig som en Thompsongasell,
hade ögon som en faraos dotter
Din cat-walk gick runt hela ekvatorn
och cashen flöt in på kontot nånstans
Ditt liv var en saga, en bild i en lins
Ditt nome de buziness, kort och koncist
Du var en av Top Ten, en docka med liv
Du sa det till mig och fnittrade hest
som om du inte förändrats nåt alls

Men säg mig, Cathrine, vad tänker du nu
när du sitter där ensam i natten
Blev livet som du ville det skulle va’
du dotter av De Fjärran Höjderna


Många år sen, av en slump, i Rom det var
Jag har aldrig sett stan, så visa mig du
Jag minns du grät vid Berninis staty
Du svimmade nästan i Pantheon
I katakomberna skrek du av skräck
På Via Veneto där kände du alla,
de vackra som dofta parfym och rutin
Du var den största, det visste ju alla
Sen blev det natt, vi låg på en soffa,
prata om livet, om konsten och allt
Minns du du prata om honom som kom
tvingade barnet bli kvinna en natt
Minns du du sa det var vår hemlighet
Den skulle för alltid stanna hos oss

Men säg mig, Cathrine, vad tänker du nu
när du sitter där ensam i natten
Blev livet som du ville det skulle va’
du dotter av De Fjärran Höjderna


Vet du jag såg dig, jag såg dig igår,
här på Söder bland pubar och krogar
Din snövita hud, din kända profil
dina läppar av botox, din svepande gång
Tyckte det var för sent ropa till dig,
och säga att vi har ju upplevt en del
Läste om dig i tidning, tror jag det var,
eller var det i en bok om ditt liv
Dina män är unga, de liknar ju barn,
fast de kan inte få tiden att stanna
Alla vi mänskor har en sista dag
då resan tar slut, det finns inget kvar
Den dagen då vi måste stå på ett tak,
skrika ut vår skamliga hemlighet

Så säg mig, Cathrine, vad tänker du nu
när du sitter där ensam i natten
Blev livet som du ville det skulle va’
du dotter av De Fjärran Höjderna