Jag viker mig dubbelt och snubblar i kramper mot trottoarkanten. Du stirrar på mig i några ögonblick och vänder huvudet bort så att jag inte ska se att det rycker i dina mungipor. "Jag menar allvar..." Säger du trevande och lutar dig mot stoppskjulten. "Jag trodde jag var osynlig, inga bilar stannade och det enda logiska jag kunde tänka mig var att jag hade blivit osynlig." Jag hulkar mig och försöker resa mig men faller ner på knä igen. Jag försöker säga något men bara ett lågt väsande slipper sig ut från mina vilt uppspärrade käkar. Det gör ont i hela kroppen, musklerna trycker obamhärtigt mot diverse inreorgan och tårarna börjar rinna. Jag vifftar med mina händer framför mig i panik. "Sluta.... Slu.." Jag tystnar och faller ner på knä igen. Jag korsar benen under mig för att förhindra nya fall mot den håra trottoaren och du går lite närmare. "Vadå då?" Det börjar anas irritation runt dina kinder men jag kan inte få ut ett ljud till. "Jamen då går jag då om du ska vara sådär!" Du vänder dig om för att understryka allvaret i din röst och stampar otåligt i marken likt ett barn. Smärtan i kroppen börjar avta och jag ställer mig vinglande upp igen. Jag är alldeles svullen i hela ansiktet och blodet bultar argsint under huden. "Förlåt då, men du är bra lagom paranoid." Du fnittrar till och nickar efter en stund. "Ja, jag antar det, men du behöver ju inte skratta åt mig!" Det sprider sig röda fläckar över dina kinder medans du drar ihop dom och blottar tänderna. "Jo." Svarar jag och viker mig dubbelt igen och jag ser dina röda skor korsas under din kropp och jag hör hur du drar efter andas och systematiskt utstötter små tjut.
"Jo, det måste jag verkligen." skriker jag och vi rammlar båda ner på trottoaren

och asflabbar.