Vet inte riktigt var jag befann mig men kände din närhet starkt.
Gick omkring lite på måfå och såg ett rött litet hus ligga framför mig.
Det var avlångt och ståtade med blomsterlådor längs verandaräcket som mer påminde om däcket på en båt än en veranda.
Hela byggnaden kändes malplacerad på något vis. Havet kändes så långt bort men husets utseende fick mig att längta dit. Havet var som gjort för den lilla byssjan.

Jag öppnade dörren och klev in. Det första jag såg var en vacker kudde som låg på en träsoffa alldeles innanför tröskeln. Det stod mitt namn på den och jag förstod att det var du som hade lagt den där – till allmän beskådan.

Plötsligt befann jag mig i trapphuset där jag bodde som liten. Utanför dörren till vår gamla lägenhet låg 4 stora paket – tre till mig och ett till min syster.
Jag visste att de var från dig. Minns inte vad min syster fick men jag tror hon blev glad.
Med tanke på att hon inte känner dig så var det ju en lyckoträff.
Kanske hon lär känna dig inom kort eller kanske hon känner dig redan men inte vet om det…

Nåväl, jag öppnade det största och mjukaste paketet först – jag tog dem i ordning.
Det var en kudde! En likadan som den i det röda huset men den här var betydligt större.
Den var underbar - vit med vackra blommor och bar mitt namn i stor blå text tvärs över.
Jag kramade den hårt som om jag hade kramat dig. Jag visste att det var avsikten. Kudden var menad som en påminnelse om att du fanns där även då du lyste med din frånvaro. Det var den finaste present jag någonsin fått och så fyndig - en kramgo, mjuk och varm kudde, precis som du!

Den andra presenten fick mig konfunderad. Det var en trefot. Den fick mig att minnas kemilektionerna i högstadiet och jag tänkte på eld och vatten – oss? Jag vände och vred på den och försökte klura ut vad jag skulle ha den till men gick bet. Jag tänkte på tretalet, metall och brännare men blev inte ett dugg klokare.
Kanske var den menad som en tillåtelse från dig att jag nu fick leka med elden?
Du berättar nog i sinom tid…

Det sista paketet innehöll ett kompakt litet glasbord. Det var väldigt vackert och helt i glas – även benen.
Det var ett bord att sitta på knä eller ligga vid! Jag såg framför mig hur det dignade av färggranna frukter, ostar av alla de slag och varma nybakade baguetter. Vid det här bordet skulle det dukas till fest.

Min pappa stod plötsligt i rummet och inspekterade föremålen. Han såg lite fundersam ut.
Han frågade om jag visste vem dessa presenter kom ifrån och jag berättade att de var från dig.
Han undrade vidare hur jag kunde vara så säker på det. Jag svarade att jag bara visste det i mitt hjärta. Han blev inte helt nöjd med svaret men godtog det med rynkad panna.
Hela mitt inre sjöng.

TACK!