som livet känns som mest lätt
tystnaden omsluter
vaggar mitt sjudande inre till ro
trädtoppar mot en himmel
grenar svajar
solglimtar glittrar
dofter av jord
tall och gran

ett underlag som sviktar
vänligt mot min kropp
madrasserar mina steg

jag sätter mig på en sten
pillar på en träbit
gråter en skvätt
ler för mig själv
funderar en stund
över livet i stort och smått

plockar ihop kvistar och grenar
torra nog för att brännas
arrangerar
för att bejaka min
pyroman i det inre

sitter där
skönt tillbakalutad

oavsett humör
ger skogen aldrig igen
den bara finns där
med sitt smittsamma

lugn