Inte förrän du, min vän, grät över det jag berättade för dig. Den förste som gjorde det, alla andra visste inte hur förhålla sig. Kunde jag börja sörja.

Inte förrän någon sörjer Rakels barn, kan de som drabbats av förintelsen, denna ondska som ingen kan ta in, allra minst offren, börja sörja.

Men hur kan vi sörja en sådan ondska. Att lyssna, att låta sig drabbas. Denna obegripliga ofattbara fasa. Osmältbar.
Vi behöver människor som kan gråta, som kan sörja. \"Saliga de sörjande, de ska bli tröstade\".
Som gråter när de förföljs, inte över sig själva, utan över att ondskan får fritt utlopp. Som gråter när andra drabbas, förintas.
Över att människor låter sig användas i det ondas tjänst. Över att människan, skapad till Guds avbild...blir till djävul.
Över ondskans styrka, maktlösheten inför det.
Det berövar ondskan makten. Den som drabbas låter sig ej fängslas, blir inte fast, utan kan sörja och gå vidare. Så triumferar kärleken över ondskan.


Trösta, trösta, mitt folk!