Charles, Man, vit (snarare rosa), medel. Medel när det gäller det mesta. Medelklass, medelstark, medelsnygg. Kan när han vill, vill när han kan, inte mycket gjort alltså. Medelsmal, medelfet, inte så attraktiv egentligen. Inte heller ful. De enda ärr han bär är från den sena, efterhängsna acknen.
Har Charles levt? Ja, hans puls har slagit, men hur ofta har den slagit så där extra snabbt? Extra hårt? Förmodligen bara när han gått till tandläkaren. "Du har ett hål", pulsen går upp. Bedövning, pulsen går ner, men går upp när tandläkaren tar fram den surrande borren. Här har vi en man som njuter av att gå till tandläkaren, men kan se det på honom. I speglarna i det sterila, vita, flourdoftande skrymslet som kallas tandläkarmottagnming, kan man se en man som Njuter, på ett sätt som bara ren adrenalin kan få en människa att göra. Han blundar när tandläkaren för in borren i den gapande munnen. I Charles ögon är det någonting sexuellt över det hela. Han blundar, det pirrar i kroppen. Dentalmagistern avslutar med att polera gaddarna med flour, och säger att han måste ta hand om sin mun bättre. "Okej, jag förstår", svarar Charles och går till patienttoaletten där han drar ner byxorna och sluter ögonen. När han lämnar mottagningen så känner han efter i sin jackficka; jo, han har lite kvar. Han tar fram den lilla flaskan med sockerlösning och sköljer munnen grundligt. efter nån minut spottar han ut det bredvid busshållplatsen. "Onödigt att bli tjock på kuppen", tänker han.