Efter all beskrivning av sorg, ilska och frustration och val som inte var riktigt bra så kom det då - slutklämmen

 "Den enda personen som jag inte har tagit med så mycket här i min text som har påverkat mig mest, är nog min mamma. Hon har ställt upp för mig även när jag vart som dummast och fullast. Hon har gjort allt hon har kunnat för att försöka göra mig till en bra person. Och efter lite möda och besvär så har både hon och jag lyckats"

 Lisa 15 år

Min rädsla var oerhörd över att förlora henne helt och hållet, att aldrig mer se henne. Fanns aldrig något val för mig det var bara att hålla i och hålla hårt, ömt och varmt, med kärlek och förtroende, visa ilska och besvikelse, vara rak och ärlig, konfrontera, låta henne nyktra till, prata, prata, prata. Aldrig tjata och när hon sa stopp då backade jag, lugnade mig lite, sedan fram igen, visa mig, visa att jag finns.