Insmält i den grå bakgrunden
Avviker du med oavvikande drag
Det är asfalt, asfalt och asfalt
Ändå lyser du, neonlyster
Det är mycket mellan ögonkasten
Mycket mellan svindel i magen och fötter
Vars kontakt med den asfalterade marken är i
Otakt, våra tiotusen panikparalyserade pulsslag
kanske bara mina pulsslag som är panikparalyserade men du
Du gör så att jag skälver
Får mitt hjärta att bulta så hårt så att hela jag vibrerar
Och jag undrar hur många bitar av mig som kommer att limmas ihop
Om du går härifrån, i hur många bitar kommer jag då att sprängas?
Jag hatar hur du går sådär, med drömmarna i famnen och världsomvälvande framtidsvisioner
Som blåser dig i ansiktet
Din gång sådär diskret ändå, bara jag som lägger märke till den
Och du går bort, bort från mig
Efter dig lämnar du
Ett spår av neonlysande, droppar, expanderande
Drömmande, kärleksfullt ihågkomna
Efter dig lämnar du spruckna glasbitar, tomhet och söndersparkade cykelställ
vid eventuell återkomst
Mitt uttänkta lyckorusregn
som virvlar, vandrar, kaskadkastar sig fram
Mellan drömmande ögonkast, mellan vårkänslor mellan
Pussmunsfärgade löv i vaggsångsliknande vindvisor
Och ner, ner över oss
Jag har märkt att jag har börjat tänka ut mina egna verkligheter
Jag vet ju inte vad du tänker
Egentligen