Innanför dörren pressar tystnaden i öronen

som en illvillig själ

en Djävul som vet hur det känns och skrattar åt dig, står där i sin clownkostym och räcker fram ballonger mot dig och precis när du ska ta en och torka tårarna så rycker han av dig ena armen och skrattar vilt och du kan inte komma därifrån hur fort du än springer för han kommer alltid att hitta dig igen, han heter SORG. Precis som i Det

Out of the blue and into the dark; Neil Young

En röd pisksnärt över ögonen som gör en blind

Och osäker i det stora okända som brukar kallas SORG

Och ändå dunkar musiken i takt med hjärtslagen

Tränger sig på, stänger in

Vi är rädda för allt okänt

Man kan inte vara försiktig på en rullbräda, mister; en grabb någonstans

Man kan inte vara rädd för allt, trots att jag själv är det; en misslyckad, blivande poet?, i ett radhus i Vällingby, dvs. JAG

Död är skrämmande endast av den orsaken att vi inte vet någonting om den. Vi är rädda för allt okänt. Och SORG är för stort för att vi inte ska vackla under dess tyngd.

Och efteråt är man bara tom

18 gram energi frigörs från en död kropp. I själva dödsögonblicket, alltså. Det har Anders Jansson lärt mig, och alla de andra ca tjugo stycken som valde att gå en extralektion NaturOrientering i en termin. Varför minns man det?

Vad spelar det för roll? Skriv det på ett papper en vecka senare, vänta ytterligare tre veckor och få sedan tillbaka pappret med en bokstavskombination på, som avgör ditt humör för resten av dagen och en del av din framtid. Sedan kommer ingen, någonsin igen, fråga om du kan det. Ironiskt? Kanske det

Jag läser mycket av Stephen King

18 gram energi är rätt mycket. Vad händer med den sen?

Blott stjärnorna ser, säger den som vet

Det är så det ska vara