Jag lider av godartad ensamhet
en längtan som kvisslor river inuti

Så mycket ensamhet
sköra snäckor på längtans strand
du trampar på dem där du går
som du vore Oförvissad om dess skörhet

Plockar skärvorna en och en
försiktigt och vördnadsfullt
mäter jag min brutenhet
i kupade händers öppenhet

Sorgen är endast ett längtans hav
där min båt seglar utan riktning
vem är jag?
En röst talar ur min kropp
hör dess mjuka klinga

Vågorna bär tecken
svalor som seglar ovan
däremellan stillsamt varande
böljar väg för en djup beskådan