Jag såg dig.
Du såg att jag såg dig.
Och du sa varför du var där.
Men va det sanningens ord?
Eller var det en undanflykt,
Hon sa att du aldrig gjort nått
personligt med oss.
Och jag började tänka.
Det var sant.
Kunde inte komma på något.
Kanske att dina sagor du berättat
för mig som liten var personligt.
Kanske att ta med en son på en match,
var personligt.
Men det var en engångs grej.
Berättelserna var roliga, men
nu bara ett minne.
Kanske du glömmt.
Kanske du inte viste vad du skulle göra.
Men att göra något personligt med ens barn,
är lättare än du tror.
Vill att du ska veta.
Att jag uppskattar varje sekund.
För du är inte ofta hemma längre.
Och det gör mig orolig.
Kommer jag sitta själv hemma sen ?
När vi flyttar. Du och jag.