Det sägs att efter regn kommer solsken.
Men har någon tänkt på att ibland kan det regna så mycket att det svämmar över?
Jag väntar på att solen ska komma och vattnet torka ut.
Så att alla mina tankar kan få ett lyckligt slut.
Jag river och sliter i tankar jag önskar inte funnits.
I frågor som inte har svar.
Jag vill rädda hela världen...
ibland lyckas jag göra det bättre.
Men jag vet inte hur.
När jag inte ens kan rädda mig själv.
Varför känns det så dumt att göra rätt.
När man vet att det inte finns ett annat sätt.
Det känns som om man bara sviker.
När man bara vill hjälp när det är någon som skriker, hjälp.
Att söka och söka men aldrig finna.
Varför kan inte det jobbiga försvinna.
Jag skriker högt jag kan,
för att hjälpa andra har alltid kommit i första hand,
då jag sedan insåg, att rädda mig själv var något jag aldrig hann.
Jag lyfter upp alla på mina axlar och ler.
Men sen när jag är klar orkar jag inte mer.
Orkar inte klättra upp till stegens slut.
Orkar inte kämpa mig ur alla problem.
Men måste inse att det är snart bra att kunna stå på egna ben.
Känner mig så klen, i denna långa strid.
Allt känns som ett evighets krig.
Varför kan inte alla frågor ha ett lätt svar.
Nått jag lätt kan förstå.
Så att jag orkar fortsätta gå.
Vill inte bli buren längst vägens kant.
Vill inte sluta när vägen blir för brant.
Men alla måste vi få hjälp när vi gått vilse på vägen.
För hur skulle vi annars kunna hitta rätt.
Så nu väntar jag på att få en karta.
Så jag kan fortsätta gå.
Och klara mig på vägen utan att stanna kvar och vänta.
För på den lättare vägen kommer jag längta.
Och om jag stannar nu kommer jag kanske aldrig att komma dit.
Och jag vill inte stanna kvar här.
Jag måste få min karta snart.
Så jag kan få se solen igen.
Efter allt detta regn.