Jag har en äldre bror som har aspberg.
Som aldrig fått höra att jag älskar honom.
Många gånger har jag velat säga orden.
Men är van vid att inte säga för mycket i hans närvaro.
Det är lättast så.
För då kan han inte komma med komentarer,
Göra så att folk skrattar åt mig.
Men en dag ska jag säga " jag älskar dig".
I hela mitt liv har jag försökt att få honom att förstå.
Att jag älskar mina bröder lika mycket.
Vet inte om han vet det.
Men han har blivit mycket bettre.
Men man är rädd för det som kan komma.
Man är van.
Att vakta sin tunga.
Hålla sig tillbaka.
Vara vaksam.
Leta efter minsta lilla täcken.
Men han är inte sån längre.
Men endå så är man som man blivit.
Som man vant sig.
För att dölja sin smärta.
För att dölja det som inte får synas.
Tobias, Jag älskar dig !