Smutsiga, vita converse trummar mot golvet. Blicken som skär itu mitt hjärta, så lätt och försiktigt. Tunna skärvor, tunna som min hud som börjat läcka svårmodiga känslor. Jag tror att våra tankar klappar i otakt och att det är mycket som tar slut här. Det är i alla fall början på ett slut. Din blick sätter punkt.

När det blev vi, när vi blev tillsammans, då tänkte jag nog aldrig att det skulle ta slut någonstans, jag visste ju ingenting om livet, visste inte, att ingenting består. Men nu vet jag det, att allt lyckligt har ett sorgligt slut. Det är en sorglig insikt.

Dina koltrastfärgade ögon har fastnat i min blick nu. Kaffekopparna står på bordet, tomma, urdruckna, urgröpta på livskraft, på livsglädje. Skeden slängd mot ensamhetens intetsägande, utspillda kaffetårar, droppar som bränner fast i vår uppmärksamhet.
Dina förälskande knoppar har brustit, mina med fast de slog ut i stora mörkröda kronblad, men….

Det gjorde inte dina knoppar. De brast. De sprack. Precis som glöden sprack i mina melerade ögonvitor. Precis som mina melerade ögonvitor bara blev ögonvitor.
Min förälskelse, en gömd glöd, inbäddad i skär bomull.

Du går nu, långt, långt borta. I en värld som för mig bara är nötta, svartmålade glasbitar.
Slutets entre lyser mig rakt i ögonen, bländar mig, ändå vägrar jag att inse det.