Snön föll tungt, vinden blåste utan nåd
Jag såg dig i Östermalmshallens värme,
du kom som en kvinna utan begränsning
Vi drack espresso och sa de vanliga orden
Var det inte så att vi skulle lämna varann?
Gå åt varsitt håll utan att vända sig om
När vi träffas blir vi ju Varelser av Törst
som dricker varann tills blott intet är kvar

Varför finns du, Pamela?
Varför gav du mig att dricka dig?
Varför kom du, Jungfru av Törst?

Snön och vinden hade upphört när vi skildes åt
På kvällen ringde jag dig och du kom hela du
Vi åt på en indier på Skånegatan och du sa:
Jag känner på lukten att nu vill vi ha varann
Vi är Varelser av Törst som förbrukar varann,
sa jag och drog isär våra sammantvinnade händer
När vi gick upp mot Ringvägen tog jag om dig
och vi blev en och samma Varelse av Lusta

Varför finns du, Pamela?
Varför gav du mig att dricka dig?
Varför kom du, Jungfru av Törst?

Jag kysste det som var du och bara du
Du! viskade jag och vi älskade till förintelse
och förblandning så alla klockor stannade
och alla flyg slutade gå och allt var tyst
Den här kärleken är för stor för oss, sa jag
För kärlek är ingen människa för liten, sa du

Varför finns du, Pamela?
Varför gav du mig att dricka dig?
Varför kom du, Jungfru av Törst?