han kunde spela ljudet av längtan
utantill på sin gitarr
och då han hörde de sorgsna tonerna
fylldes han av minnen
han borde ha glömt

för ibland var minnen
det enda han hade kvar
och eftersom hans största rädsla
var att glömma
gömde han fotografierna
han sa att han rivit sönder
(i tusen bitar öven kanalen)
i skokartonger, längst in i sin garderob

han brukade fingra på ärret
på sin arm och le
när han tänkte på sitt en gång
så händelserika liv
som nu bara fanns kvar
som antydningar
i hans celler

han andades sorgsna andetag
och kände stadens avgaser
sakta
kväva honom

längtan efter hud mot hud
och läppar mot läppar
gjorde så ont i honom,
när han förstod
att han aldrig skulle våga hoppa
igen

han slöt sina ögon