Jag är oförmögen att hata,
även om lusten att slå finns där
ibland då och då.

Hur du vred om mitt hjärta
ur ordens klyvna mitt,
för att sen ta dig friheten att gå.

Vilsen, liten och rädd
när marken inte bar

försökte jag hålla dig kvar
hålla dig kvar
ännu ett litet tag.

Det värsta var inte det att du gick
utan att det vackraste var inte mitt
utan ditt, bara ditt.

Och orden du sådde,
med taggar och allt
kanske också de en dag
kommer blomma slå ut i tusenfalt.

Framtill dess ska jag vårda minnet
av den vackraste av alla bilder,
bilden av dig.

Den jag tog allra första gången
med mina öppna ögons mätna mått.

Och för fröet som grodde uti
min barnsliga hunger.

Av längtan efter kärlek, tro och hopp.