Ett rytmiskt knäppande
tungt som bly
regndroppar i nattlig överlevnad
vatten måste möta metall

Ur mörker föds alltid mörker
men sinnets systrar
skrattar alltid högre
när en av dem är borta

Hör hur det eviga
knäppandet förmörkar
mörkret som jag så trött
försöker blunda ifrån

Men vattnets fallande rytm
tar inte slut förrän
molnens sorg lindras
och ljusnar från natten