Du lilla taniga
på darrande ben
all sorg som dig förhärdar

Du bär dina livsdagar
som om de vore ditt kors
hur mycket till ska du uthärda

Ditt hjärta har lärt sig
tystnadens språk
en främmande sten
hur väl du ville
där allt gick fel

Ur själens spegel
din rinnande flod
där slår tiden
för det som ännu
inte slagit rot

uti den fattigaste kropp
bebor en brinnande själ
om någon med stjärnögd blick
bara mig sig, bara mig såg

Då skulle jag få vingar
och flyga långt bort
där inget mig fattades
och ingen sa stopp.