Väntan.

Mellan då och nu

nu och sen

bort och hem

stock och sten.

Tystnad

slår vågor mot trumhinnor

ringar över vattnet -

ljudlöst

hudlöst

faller mina hundratusen

dimensioner

platt mot din enda. Kalla.

Krossas i oändligt

splitter glitter i ljus. Solkatt kysst sten.

Min väntan

i din tystnad

kanske

förödande vänds till pånytt-

födande

skärvor till ny mosaik. I tystnaden

kanske

vila medan limmet låts härda. 

Jag ville känna dig - aldrig äga dig

men du vågade aldrig 

släppa

nära. Hård som sten men vet

inget

står emot

vattnet finner ändå sina egna vägar

in

jag finns där redan,

                         jag känner hur du skälver.

Jag låter inget hända dig. Jag lovar dig.