Jag minns.
Jag minns ett fruset inland
med en sjö som virvlade snö
i tunna sjok runt oss.
Jag minns
att jag inte mindes någonting.
Ingen mindes
och min kompis förfrös tårna.
\"Det är ju sommar dit ni ska\"
sa de.

Jag minns
en dal.
Jag minns att jag krälade uppför dess sidor,
innan gryningen ens börjat
krälade jag,
krälade och grävde
efter något som kunde ta mina händer,
förvandla mina händer till slamsor
och över mig svävade svarta korpar.
Nere i dalen,
nere i dalen svettade marken ut senapsgas
när solen låg på.
Nere i dalen
levde bara asätare och reptiler,
i den utbombade dalen
som svettades senapsgas
när solen låg på.

Jag minns
en stad.
En stad där parabolantennerna smyckade husen
så att de blev vita och taggiga.
Den staden
är självständig nu
tror de.

Jag minns.
Jag minns rövarhålor och vildavästernstäder,
utan barn och kvinnor och gamla,
där tonårscowboys bytt revolvrarna mot mopeder
på andra sidan Rio Grande.
Jag minns hur de låg utslagna
framför barer och bordeller
och missade när vi åkte förbi.

Jag minns
ett palats.
Ett palats med ett vattenfall
utan vatten
där jag sov i baren
som tillhört en kung.
Han är död nu, kungen.
De skar av hans testiklar,
ja, skar av hela hans kön
och såg honom blöda till döds
i dagar.
Det är sant,
jag har sett det på film.
Kungen är död.
Men jag minns baren.

Jag kommer att minnas,
kommer att minnas,
sandstormar,
eviga jakter på kablar och skrot
under dagar och nätter.
Jag kommer att minnas
alla dessa kvinnor som ingen kan se,
dromedarer som kämpar
och stanken,
alltid denna stank.
Jag kommer att minnas
om jag inte dör här bland mina minnen
i en våroffensiv.