Jag kommer aldrig
att glömma de nätter
jag stuckit nålar i mina armar,
endast för att försäkra mig om
att jag lever.
Endast för att bevisa för mig själv
att jag också kan överleva,
men bara överleva.

I flera år har jag gått på
gatorna.
Tänkt att ni, ni kommer aldrig förstå.
Ni kommer aldrig förstå vad det är
jag plågas av.
Varför jag gråter varje gång jag vaknar
och ler för mig själv varje gång jag somnar.
Endast för att jag vet att jag slipper känna,
för bara några timmar.
Och dessa timmar, var de bästa jag visste.

Jag kommer aldrig
glömma kicken jag fann i att träna.
I att plåga kroppen tills jag endast
orkade röra ett finger till.
Men bara ett finger, för resten av kroppen
var utmattad.
Precis så som jag ville att den skulle bli.
Jag kommer ihåg när jag sa:
Bra Elina, bra. Nu får du äta ett äpple till middag.

I flera år har min självdestrukivitet
tagit över mitt liv, förströt mig.
Självskadorna har styrt mig, ända tills
jag blev beroende och insåg att detta,
detta kommer jag aldrig bli fri ifrån.
För det var kicken som styrde mig.
Jag älskade att se mig själv blöda.

Jag kommer nog aldrig glömma
när jag sa:
Nej, jag vinner det här. Inget ska längre få styra mig.
Jag bestämde mig för att göra precis tvärtom.
Tvärtom mot vad min hjärna sa.
För ingen styr över min kropp.
Det gör endast jag.
Endast jag styr över mig själv, över hur jag ska se ut
och framför allt över vad jag ska göra.

Jag kommer aldrig glömma den
dagen jag viskade för mig själv:
Life Is Wonderful.
Och för första gången,
menade det på
RIKTIGT.