En månad har snart passerat.
Det har varit en månad fylld med sorg och smärta.
Aldrig i hela mitt liv har livet känts så hopplöst.
Så otroligt meningslöst sen den dagen du försvann.
Du valde att säga "Hejdå Helvetes Värld"
Och du anar inte hur många gånger jag har velat följa efter,
men hindrat mig själv på tanken om alla andra.
Alla de som blir kvar,
de som kommer må som jag gör nu.

För Hanna, jag håller med dig.
Det är en jävla helvetes värld.
Och den blev ännu värre den dagen du försvann från oss.
Men jag klandrar dig inte, för jag vill också.

Och varje gång jag tittar på korten av dig,
läser dina brev,
lyssnar på din musik,
då blir jag så där stel. Tittar bara rakt ner.
Känner ingenting. Blir helt nollställd.
Det är så fruktansvärt svårt att vara ensam kvar.
I det vi brukade kalla för
"Jävla helvetes värld"
Och nu, nu är jag ensam kvar i helvetet.

Men kom ihåg, om du ser mig nu, läser mina tankar,
du kommer aldrig att glömmas.
Du kommer föralltid finnas med oss.
I allt vi gör,
I allt vi tänker.
I allt.
Vi glömmer dig aldrig älskadeälskade lilla underbara

HANNA!