Och ändå så flaxar minnes bilder till någonstans mellan nacken och högerörat. Jag blundar och trycker bort dom för jag har egentligen inte tid att tänka och folk börjar tycka att jag är onormal. Men, jag föredrar min drömvärld framför verkligheten jag skäms lite av att säga det. I min säng dömmer ingen mig. När jag går på gatan tänker jag ut långa historier och spelar upp dom i mitt huvud, jag blir påkörd, skolan brinner, hunden tvärs över gatan blir plötsligt lila och hostar såpbubblor. Klockan kluckar förnöjt fram och jag spelar upp en musik video med mig i huvudrollen, kanske ett framträdande på Arenan där jag dansar lagom sensuellt för att få publiken att storkna. Vet ni, jag sjunger så jävla bra i mitt huvud och jag är vig som en marshmallow. Mina händer har guldtatueringar som drar sig upp för min hals och slutar i en karneolkrona. Jag är drottning med min egna lilla vita kanin och nyklippta tjänstemänshalsar. Mina läppar är röda och mina kinder är vita, jag är älskad och får en kyss i nacken. Jag får en ovanlig sjukdom och svimmar under SOlektionen och alla gråter. Dom skickar vykort till mitt sjukhus med gröna hjärtan. Jag får knäppen och skriver en 235 sidors roman som går till historien och vidgar människans sinne. Jag blir galen och river upp mina armar. Jag springer fram under fotbollsmatchen och skjuter ett skitsnyggt mål som gör att vi vinner och jag får MVG i idrott. Det halvligger en död kvinna över ett köksbord och hennes halva äppelpaj är inne i ugnen, jag funderar på om jag ska äta hennes vaniljkräm men gratinerar den istället med brunt socker. Varje gång du pratar med mig så lär jag tänka på någon utav dessa saker och du ska vara säker på att allt du säger och gör skriver jag i mitt huvud som en dialog. Jag hör allt i poesi, tänker alltid hur jag ska skriva ner det som händer. Varje ansiktsrörelse, tonen på din röst, jag förvarar dig och hittar passande adjektiv så jag kan göra dig så vacker som möjligt.

...det är så att
en dröm är en dröm som är drömd - men när ska dom lämna mig?