Vålnaden i kroppen
Hindrar den från att röra sig mjukt
Flytande, kurvigt, det blir
Hackigt och stelt, det blir ingen dans som jag hade
Tänkt mig
Vålnaden är själen som jag alltid vägrat tro på
Den liksom äter mig inpå märg och ben inpå
Inhamrade drömmar
Fastspikade, hårt, tankfullt
Sörjande mot korthuskvarterens hjärtas, innerväggar
mina tunna fjärilsvingar brister av minsta
Ihålighet av minsta droppe
Självförakt

Allt blir något orytmiskt, någon oktav för högt
Och där, ända ut i fingertopparna rinner mina kappilärfloder, mina venvattenfall för att få
Drunkna i din sjö