Av stum stillhet beordrad
av kluven tystnad född
jag är

SÅNG TILL VILJAN

Dödstyst, blodet rinner sakta. Dess tjockhet fyller mina mungipor och tunnas ut i ett vilande grönt hav.

Det var längesedan nu.

Alla stjärnorna glimmade till som om de fick lov att falla. Alla träden bugade och berättade sin historia, utan att ett enda ord blev sagt. Grässtråna diktade haikus i vinden.

Jag hade aldrig tidigare känt ett leende, ett tack för mina fingrars spel. Människor som berättade hela sin historia. Jag som lyssnade. Orden var heller aldrig funna där.

Försökte få en glimt av jordens väta. Nästan säker var myren. En röst viskade "hoppa" två tuvor bort. Föll snubblade och älskade. Om jag inte älskade att bli blöt hade jag varit död nu.

Blodet rinner långsammare nu; och det är precis som det ska. Ända tills det fryser till is i magen på oss alla och vi ser ut med våra barnaögon igen.

Jag minns en bild som jag fick upp sent en kväll. En bild som flög förbi då och landade först nu. Håret var kort och yvigt. Ögonen brann av vrede. Det var jag. Kinderna var tjocka som om de tog åt sig allt de ville ha, kanske tjocka och pulsiga som ett barns?