Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om min bästa kompis sofie som fick cancer


Jag saknar dig

En dag när jag gick till skolan kände jag på mig att någonting var fel. Något hade hänt, men jag visste inte vad. När jag kom till skolan var Sofie sjuk. Ingen visste riktigt vad som var fel, de trodde att det var magsjuka. Dagarna gick och hon blev bara sämre. Jag fick veta av en annan kompis att hon blev tvungen att åka till sjukhuset för att kolla vad det var.
Jag började bli orolig. När jag kom hem från skolan den dagen ringde jag till Sofie, men det var ingen som svarade, det var ingen hemma.

Dagen efter fick jag höra av Carolina, en tjej som gick i min klass, att hon kanske hade cancer. Jag ville inte tro på henne. Ville inte att det skulle vara så. När jag var liten förlorade jag min mormor i cancer. Jag fick inte säga något om Sofie till någon, eftersom de inte visste om det var så. Carolina tyckte att jag borde veta om det i alla fall, eftersom jag och Sofie var bästa kompisar. Jag var ledsen i flera dagar, jag blev oroligare och oroligare. Sofie hade fortfarande inte kommit tillbaka till skolan. Jag fortsatte att ringa hem till henne, men det var aldrig någon hemma.

Efter ungefär en vecka, kom det en tjej till skolan, ingen visste vem hon var förrän hon berättade vad hon gjorde där. Hon var i 30-års åldern och skulle berätta något för oss. Alla satte sig ner. Hon berättade att de hade tagit massa prover på Sofie, och upptäckt att hon hade cancer. Hon pratade i nästan en timme om hur man skulle bota henne. Visserligen var det en godartad cancer, men behandlingen skulle ta två år. Jag lyssnade inte mer. Jag kunde inte, jag fick tårar i ögonen, jag kunde helt enkelt inte lyssna. Jag satt vid fönstret och tittade ut. Tårarna rann. Jag tänkte på Sofie, jag undrade hur hon mådde.
När hon hade pratat klart fick man fråga henne vad man ville, men jag sa ingenting. Det enda jag tänkte på var hur lång tid det skulle ta innan jag fick träffa Sofie igen.

När jag kom hem från skolan den dagen började jag gråta, min mamma försökte få ur mig vad som var felet. Då berättade jag om Sofie. Jag berättade om cancern. Jag visste att hon skulle bli frisk, men hon var ändå sjuk och mådde dåligt.

Sofie blev behandlad i Uppsala. Hon fick cellgifter och hennes hår ramlade av.
Behandlingarna var hemska. Hon mådde dåligt. Men när hon kom hem igen skulle hon åka till sjukhuset i Hudiksvall en gång i veckan för att ta prover; och till Uppsala en gång i månaden för att kolla ännu mer.
Nu hade det gått ungefär ett halvt år av behandlingen. Nu när hon var hemma fick hon inte gå i skolan. Riskerna för att få infektioner var alldeles för stora för henne. Sofie jobbade lite hemma med skolarbetet också.
Jag pratade med Sofie varje dag i telefonen. Jag frågade henne och hennes mamma om jag kunde komma och hälsa på. Det fick jag, om jag var frisk. Jag fick inte ens vara förkyld, för om Sofie fick någon infektion i kroppen kunde hon dö. Hennes immunförsvar var så nedsatt att hon inte klarade någonting.
Jag frågade också läraren om jag kunde komma dit på lektionerna. Det fick jag. Jag var hemma hos Sofie nästan varje dag. Det var meningen att vi skulle plugga, men det gjorde vi nästan aldrig. Vi tittade på TV, spelade spel. Mest av allt satt vi och pratade.
Jag tyckte det var lite konstigt att det bara var jag som fick komma och hälsa på Sofie på dagarna. Skolarbetet som jag missade tog jag igen hemma.
Sofie blev lite bättre, men hon fick ändå inte gå i skolan.

Eftersom vi gick i femman så hade vi nationella proven, det gick väldigt bra. Alla rätt på vissa, de andra fick jag bara något fel på, men att jag skulle få alla rätt, det var inte min högsta önskan. Utan det var att Sofie skulle bli frisk.
Veckan innan vi skulle sluta i femman hade vi utvecklingssamtal. Vi pratade först i 10 minuter om hur det gick. Sedan frågade läraren en sak som jag blev förvånad över. Han frågade om jag ville börja sjuan istället för sexan. Jag ville det, men jag hade inte en tanke på hur jobbigt det kunde bli. Jag hade nämligen tjatat om att få börja, men bara på skoj, inte på allvar. Jag fick inte bestämma själv, utan mamma och pappa var tvungen att prata om saken. Jag hade ju inte läst någon franska som man börjar med i sexan, så jag skulle ha läst franska med sexorna, som jag hade gått med i fem år, så det skulle lösa sig.
Jag fick för mamma och pappa, så då blev det bestämt: jag skulle börja sjuan.
Sofie fick fortfarande inte gå till skolan. Jag sa till min lärare Marie, att jag ville berätta för Sofie själv. Tårarna bara rann när jag sa till Marie att jag ville göra det. Hon tröstade mig och sa att jag fick det.

Samma dag gick jag till Sofie. När vi satt i köket och fikade sa jag att det var något jag var tvungen att berätta. Hennes mamma frågade om hon skulle gå därifrån. Jag sa att det var bäst om hon hörde det också. Jag berättade för Sofie att jag skulle börja i sjuan.
Jag tittade henne rakt in i ögonen och såg att de började tåras. Hon frågade varför. Jag sa som det var, att läraren hade frågat, och att jag hade sagt att jag ville. Hennes mamma blev också lite ledsen tror jag. Hon sa att hon tyckte det var synd.
Jag och Sofie var med varandra nästan hela sommarlovet, men när skolan började igen gick vi inte längre i samma klass. Det kändes konstigt. Konstigt att inte längre vara med den man varit med sedan man började skolan. Första månaderna var hemska i sjuan. Jag blev sparkad, slagen, mobbad, men mest av allt saknade jag Sofie.

Vi träffas ibland i korridoren, men det blir inte mer än ett ”Hej” ibland. Jag vill säga mer. Vill ge henne en stor kram, och bara förklara hur mycket jag saknar henne.
Nu går jag i åttan, och hon i sjuan. Vi går i nästan samma klassrum, men det är inte samma sak längre.
Jag saknar det vi hade, det fina vi hade tillsammans. Hon har sina kompisar och jag har mina. Men det är inte alls samma sak. Inget kommer någonsin att bli likadant. Ingen kommer att kunna fylla ut det hålet som finns hos mig efter att jag började i sjuan. Jag saknar henne. Jag saknar henne mer än vad jag någonsin har saknat någon annan.

Om jag bara kunde prata med henne som jag kunde göra förut skulle jag berätta hur mycket jag saknar henne. Jag saknar hennes sätt att se på saker och ting. Om jag fick berätta allt för henne, skulle jag också berätta att jag ångrar att jag tog det beslutet i slutet av femman. På sätt och vis så ångrar jag mig inte. Om jag inte hade gjort som jag gjorde, så vet jag att jag skulle ha ångrat mig i all evighet.
Så nu vill jag säga till dig Sofie: Jag saknar dig och det vi hade. Du är den bästa kompisen man kan ha.

Tillägnas åt Sofie, som hade cancer. Jag saknar henne. Hon klarade att ta sig igenom sin sjukdom. Jag är stolt över henne. Även om det blev som det blev, så vet jag att hon mår bra nu. Men jag vill att hon skall veta att jag saknar henne.

//Många Kramar Från ”Lelle”.




Prosa (Novell) av Lenore
Läst 2300 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2005-06-20 18:40



Bookmark and Share


  Marianne Kotilainen
Vackert skrivet.....jag såg allt spelas upp framför mig. Du.......skriv ett gulligt litet kort till Sofie.........eller varför inte denna lilla berättelse? Hon kommer att bli glad och hon kommer att förstå.........
Kram på dej !
2005-07-14

    ej medlem längre
en fin och intressant berättelse, bra skrivet
2005-06-20
  > Nästa text
< Föregående

Lenore