Jag går igenom den svala bersån
kliver naken ner i ån
skrattar ut i natten
speglar mig i becksvart vatten

Om jag ändå kunde skaldera
skrika och variera
vadar i iskallt vatten upp till mitt bröst
därinne ekar evig höst

Såsom vatten gör järn till rost
smeks mina murar in av bittervit frost
när jag skriver min elegi
efter saknad av lust och fantasi

Så sjunker mina fötter ner i dyn
när gryningen reser sig upp mot skyn
en blommas suktan blir min kamp efter klorofyll
när jag vada genom en becksvart idyll

Jag blev aldrig en stjärnas poet
min panna pärlas av din blekhet
en ögonblicksbild, en sekund
dina ord sjunker bara ner i avund

Stänger ute sunt förnuft
fyller mina lungor med luft
stoft till guld förvandlas
så lever jag, kan andas