Jag bugar inför födslovåndan
den kryper ut genom öppen hud
slätar till de vita lakanen

allting är precis som förut
det nakna bergets uppgörelse
i spänningsvidden höjs och sänks
det förlorade, som inte vill släppa taget

kämpar hellre för död än för liv

ändå är ingenting sig likt
föder nya känslosträngar
blå och vita ur öppen mun

men ögonen blundar
trotsar allt
för ögonblicket sår inga timmar
det sår per sekund

jag har ingen tid att vänta
tålamodet rann ut med fostervattnet
kroppen kämpar likt vanan
smaken av blodet,
viljan att vinna tillbaka det förlorade

står jag tommare, mer ihålig
än någonsin förut.