Han såg ut över sluttningen ner mot havet
där rullande vågor upprört svepte in skum
undrande var drömmarna hade drunknat
om musiken spelade längre alls

I tankarnas vindlingar sprang hon skrattande
upprymd av minnenas solbelysta korridorer
mot ett möte i kärlekens förtrollande boning
till sin kvittrande själs dödfödda tvilling

Endast himlen vet hur de kunde mötas där
på glömda vägar mot helandets mjuka famn
en sargad man och en vinterfrusen gudinna
till viskad tröst om att ärren ändå kan blekna

Sällan tillsammans i jordelivet
men evigt förenade i anden
ljuvligt sammanflätade