Som skrivet ur en stråke
de klagande linjer som gnids emot en

ur fågelbröst som häver sig i sköra vårflodstoner
fast det fryser om natten än

ur blomman som böjer sin nacke mot graven
brusten och genomskinlig av frost.

Vemodig hör jag den sträckta tulpanen
klaga mot rådjurets nos.

Allt skriver sig in i jorden.

Jag hör det trånga höljet som sprickar
och riktningen när ett blad sprakar ut
sin kaskad mot en stjärna.

Hur knuten lossar en aning runt roten.

Det suckar och andas en brytpunkt mot havet
av dofter - en dyning som gjuter sig ut
i himmelsfärd.

Då vänder den stora stråken
och spelar en grön symfoni.