hmm lever man för att falla i glömska eller lever man för att aldrig bli glömd
Glömskans svarta gap
Tårar av sten från ögon av bly
Bly den tunga färgen av död och saknad
Grått som en regning höstmorgon
Då de sista löven av liv faller till marken
Månen skriker och solen sviker
Men molnen hopar sig som stackmyror
Hur mycket kan hjärta och sinne bära
Är styrka något från viljan eller tvärt om
Skänk mitt hjärtas tankar till evigheten, till tiden
Där de lever kvar som skriftens odödliga väsen
Så finns jag nära kindens sinne och tanke
Ett stilla samtal med någon död, någon glömd
För det är blott min enda fruktan
Att bli glömd
Bortglömd som en saga på ett papper
tappat i elden
Där det stilla skrumpnar och förtärs
Tills allt som är kvar består av svartaste puder
Som sprids med vinden och förvandlas till en känsla
som sedan talas av någon som aldrig hört min tunga
någon lik mig som andades in delar av min svarta saga
och för en stund lyser en del av mitt liv än en gång
lyser i sekunder av evighet
för att sedan falla i glömska än en gång
min fruktan att falla som så många andra
i glömskans alltid glupska gap
för vem kan säga att jag funnits
om ingen minns vem jag är
om ingen minns vem jag är