Vad lätt det är att vi glider ifrån varandra,
vi behöver inte ens snegla på andra.
Det är synd om vi slarvar bort det vi har,
för det kommer att verka som om ingenting finns kvar.

När vi inte längre vill dela vårt innersta,
utan bara möts här på ytan.
När vi inte längre ser varandra som gåvor i livet,
utan bara tar varandra för givet.

När vi inte vill se våra egna brister,
utan bara tycker att den andre har fel.
När vi inte längre vill se våra likheter
utan bara ser den andres egenheter.

När vi slutar att ta i varandra,
och bara delar säng.
När vi inte längre söker oss till varandra,
utan bara prioriterar behoven hos andra.

När vår kommunikation på djupet tystnar,
och vi tiger ihjäl våra konflikter.
När orden av uppmuntran tagit slut,
då är det bara tjat och gnat som kommer ut.

När vi slutar att överraska varandra med små tjänster,
och bara gör saker på rutin och av plikt,
Då slarvar vi bort det vi har,
och det verkar som om ingenting längre finns kvar.

Då finns det motiv för att skilda vägar gå,
men visst är det något annat vi vill nå?
Ja, jag vill i alla fall vända om,
på den vägen varifrån vi kom…

Hoppas att det inte är för sent!