När löven faller av
och jag står kvar,
då vill jag vara ensam här.

När kylan biter i skinnet
och mörkret tätnar,
då kommer rädslan krypande.

När musslan vill stänga sig,
för att andras ögon skrämmer,
då är jag helt naken och jag fryser.

När jag väntar på att isen ska lägga sig
över oroligt vatten,
då orkar jag inte alls vara social.

När höststormen har avlövat alla träden
och avklätt mig ända in i själen,
då har jag inga krafter kvar.

Då drar jag mig tillbaka i mitt varma ide
med en känsla av att ha tappat
bort mig själv och min tro.

Men hoppet, som flammar på sparlåga,
säger mig då att just detta
är det enda jag nu har kvar:

………..tron och kärleken.