Jag har aldrig velat tro på gamla tåg
Gnisslar sig fram under marken
Blir ett kryssande mellan lagommänniskor istället för
En väg bort, ut
De där gamla tågen de broderar mig rakt in i rutinerna
Som ett svart korsstygn sitter jag där
Oifrånkomligt, ofrivilligt, fastnaglat
Kontrasterna tunnas ut mellan mig och lagomfarbrorn som ler sådär
Obehagligt mot mig
Där han sitter på det globenmönstrade sätet, viskar hej och välkommen till
Sanningen bakom ögat själv sitter jag där, tänker att
Det är såhär det är att åka tunnelbana