Det blommar blåsippor vid vägen
där du gick idag.
Och barfota satt jag i solen
inte långt därifrån.

Jag tänker för många tankar.
Det virvlar i mitt huvud
av frågor som
Hur ska jag kunna säga dig
vad som känns
och vem jag är
när jag inte vet säkert själv?

Borde jag bli fridlyst?
eller är jag kanske menad att bli uppsliten
med rötterna?
Är det ens nån som vill plocka mig?

Och hur ska jag säga till dig
att jag är en av dom som famlar i mörker,
att jag hittat ljuset ibland
men att du var en av dom söm höll i
lampknappen?

Och om kvällarna tror jag ibland att jag ger upp.
Du kan få fortsätta
låta bli att bry dig om mig.
Jag ska inte bry mig heller.
Inte så mycket.
När du kortat mina band
bet vi plötsligt i varsitt kolasnöre.

Hur vet man att man är kär?

På ett sätt är jag säker i min osäkerhet.
Jag vet knappt vem jag skriver den här till.
men
Jag ser ljuset!