(Jag har en bok med blå katter på
som ser ut att vara i konstant månljus.
Om man öppnar boken är en katt borta.
Dom har glömt att måla dit den.

Jag skulle skriva så i ett brev till dig.
Jag skulle skriva ett långt brev
med fantastiskt språk, tydliga bilder,
levande ord som dansade barfota över sidorna
och DKNY Green Apple.

Ord som
vet du
att det inte var bergochdalbanan
som kittlades i min mage?
Det var hur du höll i mig.

Och
minns du den där dagen
du sa var perfekt?

Jag minns den så väl
med varje nyans av ljuset
och dina ord som
ramlade över mig.



Det finns så mycket mer jag skulle skriva
i brevet som skulle dofta mig.
Men jag fastnade
när jag hittade ett ord.)

Du sa att jag var
"väl söt"
där bland tusen människor.
Och jag kunde blivit glad.
Jag borde blivit lycklig.
Men från den stunden hatade jag ordet "väl".