Måhända var du alltid en sökare bortom vägs ände
dömd att sakta vandra till evighetens murar utan mig
höljd i damm som revs upp av steg på tungmodiga stigar

Men jag bär alltjämt på drömmen om att hinna upp dig
att dyrka upp låsen som förseglats av förstenad bitterhet
hitta in till de innersta kammare som dväljer vår sanning

Ty utan dig är jag blott en giljotins tungt väsande klinga
fallande mot domens hårt slutna ögon bakom skräcken
ett spökskepp som seglats rakt in i själens mörka spegel
där dina ögon gav mig det enda förbjudna svaret